Dag 6: Horombo hut 3.700 m.ö.h. – Marangu gate 1.900 m.ö.h. 
En dag för reflektioner och tankar. Packar bagen efter frukost, går i lättare kläder idag. Det är varmare och det blir varmare ju längre ner vi kommer. Snart rivs lägret, våra bagar samlas, bärarna är ivriga på att få ihop våra prylar och göra sig redo. Sista dagen även för dom. Fasen vad dom slitit och ändå visat på gott humör, imponerande! Nu är det dags för fotografering, guider, bärare, matlag samlas, hela vår stödgrupp på detta äventyr. Kameror fyras av i massor! Nu ansluter även vi, min kamera skall föreviga gänget, teamet på berget. Vi lyckas ragga upp en icke engelsk talande italienare – ”please take photo, si?” och pekar på kameran och på vår samlade grupp. Mycket pedagogiskt. Jag hänger på honom min kamera innan han säger nej, pekar på kameran, rör inget, allt är inställt, sikta skjut, si? Jag ansluter till gruppen och hoppas på det bästa. Det blev bra! Nu är det dags för avslutningen, sång och dans. Vår kock har klätt ut sig som kvinna och sjunger med gänget om Kilimanjaro. Det låter bra och är roligt även om vi inte förstår ett enda ord. Vi applåderar och skrattar, häftigt! Nu är det vår tur, ropar Jenny.. blyga svenskar, vad skall vi göra då? Naturligtvis en klassiker som endast svenskar förstår, denna sång, jämt återkommande, ympad i varje svensk. ”Små grodorna så klart, nu kör vi och Jenny tar ledningen”. Jag tar hand om dokumentationen, allt bevaras för framtiden i min video. Bärargänget skrattar gott och undrar säkert vad som tagit åt svenskarna och applåderar så klart när det är över.
Nu försvinner lägret snabbt, bagar, tält, stolar med mera, alla vill ner. Vi påbörjar sista vandringsdagen, 20km vandring nedför och 2000 meter i höjdled. I början går leden i öppen terräng, snår och buskar och ibland stenig men även anlagd och platt led. Skönt att slippa stenar men dom kommer snart igen. Vi går in i regnskogen, vegetationen tätnar, vi hör fågelsång. Något rör sig i träden, vi stannar och spanar, apor? Ja där, ser två apor i dimman sittande på en gren, nästa orörliga. Svansarna, vita lurviga hänger ner under dom. Snart ser vi ytterligare två apor som rör sig snabbt mellan trädgrenarna. Vi går vidare. Dimman kommer och går och är kylig. Vi hittar många tillfällen att fotografera, spökliga träd, en vacker blomma, ett spindelnät, men vart är spindeln? Skogen är verkligen tät, så tät att man måste ha manchete för att kunna komma fram, otroligt. Tur att vi har den välanlagda leden att gå på. Vi går över ensamma broar, i dimma så tät att vi försvinner, i lite regn som försvinner lika snabbt som det kom.  Snart sätter vi fotstegen i lägret för lunch, dags för en matbit. Jag ansluter som en av dom sista, har inte lika bråttom. Kocken knackar på min axel, har sett att jag filmat hans Kilimanjarodans, vill se sig själv. Han ler stort när hans ser sig dansa och sjunga på kamerans lilla skärm. Jag lovar att skicka över några av bilderna på honom och dom andra i laget.
Sista delen, sista stegen, dags att göra avslutet på flera dagars vandring, dags att stänga. Någon timme kvar av vandringen eller så, snart når vi porten, Marangu gate. Många har haft spring i bena, dags att fotograferas under porten, ett minne för livet, för barn och barn barn. Vår guide lånar min kamera vill fotografera mig, klick, klick.. han glömde att horisonten skall vara rak, jag lutar! Inte så lätt om det är första gången. Jag fotograferas igen, rakt! En efter en samlas vi framför den lilla butiken, kylen full av kalla öl, dom vet vad vi vill ha. Belöning! Att det smakar så bra, kall öl! Vi dricker, pratar, ler befriande, ryggen lättad av att slippa ryggsäcken.
På parkeringen står våra bärare och bagage. I en hög samlas sådant vi skänker bort. Högen växer eftersom med mina termos och poncho i botten någonstans. Vi packar in oss i bussen och vinkar till laget, en sista gång. Skall fixa lite bilder och posta till dom när jag kommer hem, hoppas det uppskattas. Försöker sluta ögonen, få en sovstund i  bussen innan hotellet. Inser att jag gör mig bättre bakom kameran än framför. Äventyret är slut för denna gång!

Vandring: ca 6 tim
Sträcka: 20,7 km
Väder: växlande molnigt, varmt

Dag 5: Kibo hut (4.700 m.ö.h.) – Horombo hut (3.720 m.ö.h.)
Sitter i tältet och tar igen mig efter nedstigningen och försöker packa min bag. Funderar på mina tår, speciellt mina stortår som smärtat en del på nedvägen. Borde snörat mina kängor bättre, nu befarar jag det värsta. Låter kängorna sitta på och drar igen dragkedjan på bagen, färdigt, dags för lunch. I mattältet sitter redan några och äter under tystnad, lika trötta som jag. Vi äter smörgås med te eller kaffe och lite frukt, samlar tankarna. Efter lunchen samlas några av oss och tilldelas en guide som skall vara vår vägvisare kommande 9,5 km vi har kvar till nästa läger, Horombo hut. Vi går ned längs Marangu leden även kallad ”coca-cola route” eftersom den är den vanligaste leden och har bekvämligheter som lodger att sova i. Det är skönt och befriande att börja gå nedåt, nedförsbacke hela vägen fast det syns knappt men visst går det lättare att gå! På vägen möter vi grupper som är på väg upp. Ser lite lustigt ut när dom går sakta, sakta! Så såg vi ut dagarna innan, tänker jag. Efter en timme tar vi paus vid ett par större stenar, nästan dom enda dessutom på slätten. Höjd har olika intressanta effekter på oss människor, en är av dom är när man kissar. Det tar liksom aldrig slut känns det som. Nu då nä lite till.. å så lite till, gäller att inte stressa och sluta för tidigt, risk att det blir varmt längs benet istället.
Vi lunkar på, små pratar och börjar längta efter slutet. Vi saknar uppfattning om avståndet och hoppas i varje kurva, efter varje höjd att vi är framme men icke. Det är säkert bakom krönet eller efter backen därborta. Vår färdledare Jenny kommer snart ifatt oss, full av energi och meddelar att alla nu kommit ned och börjat vandra nedåt och uppmuntrar oss att det inte är så långt kvar. I dessa trakter är säkert två timmar vandring kort!  Till slut ser vi våra gul-oranga tältdukar och kan så äntligen koppla av, leta upp tält, sträcka ut, dricka en kopp te. Snörar av mig kängorna, ser och känner på mina blåa stortånaglar. Dom lär jag tappa inom ett par dagar, tänker jag. I lägret finns det toa och duschhus samt lodger och rätt många vandrare. Många är på väg uppåt! Inom ett par timmar så har alla samlats och vi kan så börja äta middag och snart krypa ner i sovsäcken en sista gång. En sista gång på världens tunnaste liggunderlag, en sista gång på ojämna stenar som får mig att förstå prinsessan på ärten som klagade på den ojämna sängen. Snart kryper vi ned i en vanlig säng!

Vandring: cirka 4 timmar
Sträcka: 9,5 km
Väder: vackert, soligt väder

Innan jag skriver sista delen av vår Kilimanjarovandring sticker jag in denna, enligt mig vackra och dramatiska bild från Zanzibar.

Dag 4-5: Kibo Hut 4.700 m.ö.h – Gillman’s Point  5.681 m.ö.h. –  Uhuru Peak, 5.895 m.ö.h.
Efter lunch är det vila som gäller och vila fram till middag och sen vila till det är dags för avfärd och toppbestigning. Jag förbereder val av kläder, lager på lager och gärna ett lager till i reserv. Får inte plats med extra strumpor i kängorna så det blir att chansa på att jag inte fryser om fötterna. Hinner sträcka ut och slumrar till i sovsäcken innan jag väcks när det är dags att samla gruppen för avfärd. Klockan är efter elva på kvällen och det är kolsvart, endast pannlampor som lyser. Några i gruppen mår inte bra och avstår från toppförsöket. Klokt beslut speciellt när man är så nära målet för vandringen, då är det lätt att vilja för mycket. Berget står trots allt kvar om man vill komma tillbaka och göra ett nytt försök. Gruppen går i ett samlat led och ledet av pannlamor visar vägen. Vi går sakta, tå häl, tå häl och tar oss högre och högre uppi ett sick sack mönster. Vila, drick vatten, på det igen, högre och högre visar min klocka. När vi passerar 5.300 m.ö.h. så har jag problem att gå i den lösa sanden, vänsterbenet svarar dåligt vilket jag varit orolig över tidigare. Min menisk/artros skada märker jag inte så mycket av på väg uppåt men däremot att vänsterbenet är svagare. Guiden hjälper mig av med med mina stavar som sitter fästa på ryggsäcken och då går det genast bättre. Kan fördela vikten och får bättre stöd, varför tog jag inte fram dom tidigare. Jag blickar ner i mörkret och ser ljuset av pannlampor under oss men även ovanför oss när jag vänder blicken uppåt, det är fortfarande en bit kvar. Till slut når vi första målet Gillman’s Point 5.685 meter över havet. En efter en i gruppen dyker upp i mörkret, det är fortfarande kolsvart, ser knappt skylten. Några tvekar att fortsätta till Uhuru Peak men de flesta övertygas om att gå vidare. Det är trots allt endast en och halvtimme vandring framför oss till skylten och Afrikas högsta punkt. Fler och fler grupper dyker nu upp från de andra lederna och alla har samma mål, att nå Uhuru Peak. Leden slingrar sig fram en till höger och en till vänster, upp och ner för stenar, längs en kant sen en bred platå som sakta leder sakta uppåt. Nu har solen stigit en bit, det är varmare och ljusare. Det suger, jag får stanna och hämta andan, känner igen syrebristen. Ett par steg, sen vila, djupa andetag och så fortsätter jag tills jag når fram och gruppen samlas. Guiderna gratulerar och ler stort, jag ler ansträngt men är mycket mycket nöjd. Sveper vatten, fram med kamerorna nu är det dags för vår gruppbild. Vi samlas framför Uhuru Peak skylten, klick, klick fler kameror tar bilder, vi vill vara säkra på att få bra bilder.  Andra bestigare väntar på sin tur men jag hinner få min egen bild framför skylten, äntligen! Guiderna vill att vi börjar gå ner, jag ville gärna njuta av stunden och ta några bilder, men stretar inte emot. Jag förstår guidernas oro, alla i gruppen är inte i toppform just nu. Själv känner jag inte av höjden där jag står, mår trots allt väldigt bra men trött. Visst svårt att gå i motlut men det har alla. Kanske min tidigare erfarenhet från 5.600 m.ö.h. trots allt påverkat, vem vet. Nu är personligt rekord satt med 5.985 m.ö.h. härligt!
Nedstigningen påbörjas och det visar sig vara samma väg som vi gick upp! Har vi gått på denna väg? Några av oss fick en funderare, skönt att inte veta eller se vägen på väg uppåt. Det är smalt, grusigt och ibland svårt att få fäste. Fötterna glider undan i den lösa sanden. Jag är seg i benen, guiden tar tag i mig och vi börjar ”surfa” ner för grustaget, en matta av lös sand, det går bra i början men så börjar mitt vänstra svaga ben och knä säga ifrån. Mjölksyran har nått sin topp och smärtan i knät. Jag förklarar för guiden  att jag måste gå den vanliga leden annars går det inte och pekar på mitt knä. Han övertygas och vi fortsätter nedstigningen. Själv funderar jag på min menisk, att det kan göra så ont, försöker hitta steg som inte stöter. Efter några timmar är vi så tillbaka i lägret, vi blir fler och fler som återvänder.

Vandring: ca 11,5 tim
Sträcka: 9,8 km
Väder: nattsvart, klar himmel, kallt

Dag 4: Mawenzi Tarn till Kibo Hut, 4.300 m.ö.h. – 4.700 m.ö.h.
Jag har inte skrivit om det tidigare men vi väcks varje morgon vid 06.30- 07.00 tiden, med den sedvanliga te koppen. Sovmorgon fanns inte på schemat, fast det behövde vi egentligen inte eftersom vi la oss tidigare och tidigare varje kväll, redan vid åttatiden eller så! Även om det är Afrika och tider inte alltid är svensk exakthet, inte för svenskar heller för den delen, så var vi oftast iväg vid 08.00 eller så. Min lilla huvudvärk från dagen innan har försvunnit efter några extra liter vatten, vilket kändes befriande. Vår fjärde vandringsdag kom att bli den längsta och tuffaste dagen! Vår guide rekommendera vindjacka och vindbyxor eftersom det kunde blåsa en del på platån som vi skulle vandra fram på, så dom åkte på. Vandringen är inte speciellt svår även om den börjar med en stigning upp på platån, mer mental övertygelse att vi skall nå Kibo Hut som vi har i sikte hela vägen. Framför oss har vi Kilimanjaro och vi går i sakta takt som dagarna tidigare. Märker knappt att vi faktiskt stiger något och mer blir det när vi närmar oss Kibo och Kilimanjaros fot. Vi passerar ett vrak från ett kraschat flygplan, skelettet i vitt lyser i sin ensamhet. Längre fram har vårt team slagit upp lunchtältet och vi får en god lunch och lite rast innan vi fortsätter den sista biten upp till Kibo Hut camp på 4700 meters höjd. På platån finns det en del växter som format sig i ringar. Hur dom klarar sig i denna karga miljö är svårt att förstå, samma sak med de få fåglar vi träffar på.  En sak som slår mig är hur gruset och damm kryper in i kläder och som knappt går att borsta bort. Jag var tvungen att sluta bära kameran över axeln på grund av dammet, rädd att den skulle fungera (senare fick den ett dopp på Zanzibar och la av i alla fall). Kängorna är täckta av dammet och jag har gett upp att borsta dom rena, det får vara, jag lägger energi på annat.
Den sista biten upp campen suger verkligen, vi går sakta sakta och det är som sagt svårt att andas i den tunna luften. Det är skönt att nå dagens delmål, att få sitta ner, få en kopp te, fundera, packa upp sovsäcken, sträcka ut, fundera, besöka toa, vila lite. Vänder kameran ut mot vägen vi kom, den känns lång även härifrån!

Vandring: 6 timmar
Sträcka: 8,65 km
Väder: vi har tur, soligt och endast lite blåsigt.

Dag 3: Kikelewa Camp till Mawenzi Tarn, 3.700 m.ö.h – 4.300 m.ö.h
När solen går ner kommer kylan och kylan kryper inpå kroppen mer och mer, ju högre upp vi kommer. Det gäller att byta om och ta på sig ytterligare lager för att slippa frysa på kvällarna. Snart märker jag att min sovsäck gärna kunde ha varit varmare, den håller inte fullt ut. Jag får sova i mitt underställ och täcka upp med min dunjacka får att kunna hålla värmen. Inte vad jag räknat med! Jag sover trots allt inte speciellt bra någon av nätterna på berget, både höjden och kylan gör sitt för att hålla mig vaken. Men på något sätt lyckas jag få sova även om det är i korta perioder och det räcker för att hålla mig igång.
Dagens vandring är ganska kort, men brant klättring genom hedlandskap upp mot alpint landskap, ovanför molnen. Vi har en milsvidd utsikt över landskapet som breder ut sig framför oss, fantastiskt. Campen Mawenzi Tarn är strax nedanför Kilimanjaros andra topp Mawenzi och här finns faktiskt en liten, liten sjö som används för vattenpåfyllning. Här finns det fler utedass, hål i golvet varianten som är den vanligaste. Det gäller att ha bra benmuskler och balans, resten får du räkna ut själv.  Eftersom dagens vandring blev så kort så får vi en extra vandring innan middag till en mindre topp precis bredvid campen och går upp 100 meter i höjdled. Leden är grusig och stenig och det gäller att passa sig så ingen sten sätts i rullning. På toppen ser vi ända bort till Kilimanjaro och Kibo camp, vårt mål nästa dag.
Kvällen och natten blir kall och en fantastisk molnfri stjärnhimmel  breder ut sig ovanför oss. Vi lyckas se flera stjärnfall den kvällen innan kylan och tröttheten tvingar oss krypa ner i tälten och våra sovsäckar.

Några ord är för få när det gäller vårt lag av bärare. Fantastiska män (såg en kvinna i ett annat bärteam) som bär bagage, tält, mat,  stolar, vatten med mera och som dessutom alltid är på plats när vi kommer fram till lunch och middag. Det vill säga dom är betydligt snabbare och vana på att röra sig på lederna än vi. Vilken service!

Vandring: cirka 4 timmar
Sträcka: 3,8 km + kvällstur 1,6 km
Väder: se bild

Dag 2: Rongai Camp till Kikelewa Camp, 2.700 m.ö.h – 3.700 m.ö.h.
Jag önskade att jag tagit med ett uppblåsbart liggunderlag, vilket hade ökat komforten betydligt. Men gränsen för prylar måste dras någonstans och ett bättre liggunderlagg hamnade på icke listan. Hoppades dock att jag skulle vänja mig snart, kan rent av vara otränade så det skulle säkert kroppen lösa av sig självt! Under vandringsdagarna kom jag att dela tält med Helena från Stockholm, som hade stort överseende med mitt prylspridande när bagen öppnades i tältet varje dag. En bra morgonrutin var ”knackningen” på tältduken då vi blev serverade en kopp te eller kaffe liggandes i sovsäcken, vilken härlig lyx! Även om just första första natten inte varit kylig så var denna morgonrutin ett välkommet inslag framöver, speciellt när jag skulle väcka kroppen i morgonkylan, om kroppen ens somnat vill säga.
Efter frukost och morgonbestyr så var det dags för dagens vandring. En betydligt tuffare vandring än gårdagens ”uppvärmning” och en av de tuffaste vandringsdagarna, innan bestigning av berget. Det känns betydligt mer om man inte är van eller inte kommit igång med sin vandring. Dessutom måste kroppen acklimatisera sig, från vardagslunk till tuff vandring och som dessutom hela tiden går uppåt. Dagens vandring gick i princip bara uppåt, kraftigt uppått. Vi stannade med jämna mellanrum för att dricka vatten och fylla på med  energi, nötter eller liknande. När man vandrar och går uppåt i höjdled så är det mycket viktigt att hela tiden fylla på med vätska, om och om igen. Det är lätt att tro att man druckit tillräckligt me det har man oftast inte. Jag gjorde själv misstaget, fast jag borde vetat bättre. Men det reparerade jag snart när jag märket att huvudvärken (vätskebrist) började smyga sig på någon dag senare. Att drick vatten är en faktor som man tror påverkar höjdanpassningen positivt, förutom att reglera vätskebalansen i kroppen. I övrigt så har varken kön, ålder eller kondition betydelse, vad man vet. Fast kondition måste man ha för att klara av och göra vandringen njutbar och inte till en smärtsam upplevelse. När vi så äntligen klev över ”kanten” till lunch-lägret och kunde bocka av första delen av dagens vandring, så var alla rätt nöjda med att få vila en stund och inta en tre rätters lunch. Jo det är sant, vi serverades alltid en tre rätters till lunch och middag. Oftast en soppa, mycket goda, som start därefter huvudrätt och sen frukt av olika slag, förutom te, kaffe, choklad med mera. Inte direkt en bantaresa men så behövde vi också ständig energipåfyllning. Efter lunch vandringen var inte lika tuff som förmiddagen och det kändes bra och det gick inte så kraftfullt uppåt, mer i sidled och lite högre, högre kan man sammanfatta det som. När vi så äntligen fick se tältlägret, guloranga tältdukarna, fick alla lite mer energi. Vi ville ju fort fram och slänga av oss ryggsäcken och snöra av  kängorna, befria kroppen helt enkelt.

Vandring: cirka 8 timmar
Sträcka: 12,5 km
Väder: soligt och varmt

Rongai Gate (1.950 m.ö.h.) – Simba Camp (2.700 m.ö.h.)
Efter några timmars bussfärd från Moshi där vi sovit över, så var vi äntligen framme vid resans höjdpunkt, starten på vår Kilimanjaro vandring i byn Nale Muru. Rutten heter Rongai Route och det är den enda leden som man bestiger Kilimanjaro norr ifrån. På plats väntade hela teamet av guider, bärare, kockar, totalt 78 personer som skulle följa oss på vandring och vår bestigning. Vi fick en enklare lunch, skrev in oss i loggboken med namn, passnummer, adress med mera och därefter fixade vi till vara packningar, en sista koll. Första dagens vandring är kort, endast ett par timmar, och går genom skog och över fält. Vi mötes av glada barn och nyfikna bybor. Lutningen var inte speciellt ansträngande så den gav ingen känsla av vad som skulle komma framöver, det kunde man bara fantisera om. Väl framme i Simba Camp  cirka 2.700 m.ö.h. fördelade vi oss på de uppslagna tälten och snart serverades dagens första te och kaffe innan det var middagsdags.

Vandring: cirka 3 timmar
Sträcka: 7,4 km
Väder: varmt, soligt och molnigt

Vi som kom upp på Kilimanjaros högsta punkt, Uhuru Peak 5895 meter över havet,  natten till den 24 augusti 2012

Sista äventyret här på Zanzibar, snorkling och fridykning. Vi samlades på torsdag morgonen för att prova ut våtdräkter och övrig utrustning vi behövde med oss för dagen. Båtfärden, större träbåt med solskydd tog oss, elva personer, cirka två timmar, till ett större korallrev. Först i var de tre som skulle dyka med tuber, därefter fick vi andra hoppa i, ledda av en guide. Vattnet är turkos och blå färgat och sikten nästan obegränsad, men superklart var det inte. Jag nöjde mig inte med att ligga i vattenytan utan fridök hellre, för att komma närmare korallrevet och fiskarna.
Som otränad lyckades jag ändå komma ner till mellan fem och sju meter och stanna kvar en stund på djupet, och det var jag nöjd med. Jag borde haft med mig en näsklämma så hade jag sluppit använd mina fingrar varje gång jag behövde tryckutjämna. Vi fick se massor med fiskar, allt ifrån klassiska ”akvariefiskar” till murena, havsorm och flera stora som små fiskstim. Många fiskar gömde sig i korallerna eller anemonerna om jag kom för nära. Som murenan jag lyckades fånga på bild, innan den drog sig tillbaka.Vissa fiskar blev till och med irriterade och försökte mota bort mig, troligen hade dom fiskägg i närheten.

Dagarna innan vi skulle påbörja vandringen till Kilimanjaros topp hann vi med ett besök av Ngorongoro National Park, för safari under ett par timmar. Vi fick uppleva tusentals djur som zebror, gnuer, antiloper och även elefanter, lejon och flodhästar.

Nu är det snart bara en vecka kvar till avfärd och min resa med Rosa Bussarna till Kilimanjaro och Zanzibar. Jag har haft funderingar kring min packning speciallet då vi kommer att befinna oss i härlig värme men även arktisk kyla.  De kalla dagarna är få men det kräver sina kläder och det är skönare att ha rätt grejer med sig och slippa frysa.  Nu har jag det mesta redan och har kompletterat med några inköp, gammalt ut nytt in! Har satt gränsen för min packning med min 100 liters North Face bag och målet är att ligga på 10-15kg dvs ej fylld. När jag reste till Kina, Tibet så lyckades jag med en packning under 10kg, personligt rekord. Visserligen inte samma strapats och bestigning av berg men kallt och högt är den gemensamma faktorn. Jag kompletterade med en dunjacka och t-shirts på vägen.

Idag fick jag mail om vilka hotell vi kommer att bo på, på Zanzibar, känns helt perfekt båda två. Det blir två nätter i Stone Town på hotel Ocean view www.zanzibaroceanview.com och fyra nätter på hotel Aman Bungalows www.amaanbungalows.com. Bra belöning efter Kilimanjaro bestigningen!

Just nu planerar jag min nästa resa som går till Afrika, en kontinent jag knappt besök. Det som lockar är Kilimanjaro, Afrikas högsta topp. Berget, som är en gammal vulkan är cirka 5.895 meter över havet när man når Uhuru peak. Den vanligaste vandringsleden som man vandrar i sju dagar, är Machame leden som sträcker sig cirka 60 km.

Visa större karta